Igår kväll var jag tillsammans med mina vänner på Cirkus och tittade på Kristina från Duvemåla som passade nog firade 20 år sen första premiären. Vilken fantastisk föreställning som fortfarande idag är helt rätt i tiden. Historien baserad på Vilhelm Mobergs utvandrarsvit.
Några människors vandring från hungersnöden och fattigdomen i Sverige till USA under 1840-/50-talet. Sålde sina gårdar i Småland och tog båten till ett främmande land utan att förstå språket i hoppet om ett bättre liv. När de kommer fram är det kallt och mörkt, ingen förstår vad de säger och de är helt enkelt övergivna. Som ett ljus dyker Baptistpastorn Henry upp med husrum, värme och mat. Tack vare han får de kraft att kunna fortsätta sin färd för att bygga sina nya hem.
Det är för mig oundvikligt att inte tänka på dagens situation med alla miljoner flyktingar som idag är på jakt efter ett bättre liv.
Jag tycker det är en självklarhet att vi ska finnas där för dagens flyktingar med husrum, värme och mat. För att de ska kunna och orka fortsätta sin färd för att hitta sina nya hem, antingen här i Sverige, i något annat land. Helst av allt tillbaka till sina riktiga hem när de slutar kriga. Förhoppningsvis är det inte så långt tid kvar, tyvärr svårt att tro, just nu.
Mycket att tänka på…